Idag har jag skrivit. Någon lossar min ordstormande tunga och just idag hann jag få ner allt på papper. Det är en konstart i sig: att hålla allt i huvudet tillräcklihgt länge för att kunna föreviga det. Idag bemästrade jag den konsten.

Vid elva kom Néa gåendes. Jag kastade ner nycklarna till henne från balkongen. Sedan lät jag hennes smittas av min ordstorm - detta kreativa lyrikvirus. Vi har skrivit vik-sagor och vik-poesi. Ni vet, då man skriver lite och sedan viker bort allt utom sista raden och så ska nästa person fortsätta. Här är en av dikterna som formades i vårt sjukdomstillstånd:

Fina fantastiska flicka
med fnittrigt fumlande
fingrar
smeker en naken hud
avklädd vårens gröna skrud
som
änglar och demoner
och dundrande åskslag
likt orkesterdån i
natten
1977, gyllene tider i etern
då var du min hallucinogena drog
du var mitt
rus
och bus
och hårig mus
Men gott luktar den
fuktiga grottan
där din stjälk gror och
grönskar
Kaskader av längtan spyr jag
Ofrivilligt utstrålar jag illvilja
men allting har sitt
slut
på mjöl i påsen
Dessutom smutsigt mjöl
Rent mjöl är för bögar
och kanske präster
eller
vem har bestämt
att det är du som
ska leva ditt eget liv?


Skriven av Julia och Néa