Jag drömde en helt otroligt verklig men känslomässigt overkligt laddad dröm nyss:

Jag, alla nollor jag mött i år, alla faddrar och generalerna var och bodde på hotell. Plötsligt började det ryka och lukta bränt ur kranarna. Generalerna hade koll på evakueringsplanen. Men då visade det sig att J1 inte hade följt med, att T-A sov hemma för att han hade sånglektion på morgonen och att E1 och O hade blivit fulla och dragit till NH. Så jag fick själv lov att kirra biffen.

Evakueringsplanen gick ut på att springa in till allas rum och ropa Gorbatjov för att sedan be alla följa reflexränderna på marken för att sedan samlas utanför på uppfarten. Alla blonda nollor vägrade först att följa med. Hotellet var tomt förutom oss, ingen jobbade. Utanför skulle jag ringa 112 men jag kunde inte - händerna darrade och touchscreenen fixade det inte. Till slut kom M och tog över. Vi stod sedan hand i hand och tittade på när hotellet brann upp. Vi var allvarliga, M och jag, och det kändes ganska äkta.

Sedan kom N1 och tyckte att jag inte alls skulle stå där och vara allvarlig med M, hon tyckte att vi skulle härja. Så då tog hon M i andra handen och slet iväg honom. Jag grät lite när jag såg hotellet brinna upp för jag kom på att jag hade haft med mig min undulat Bilbo, men då kom S1, S2, I-M och gav mig en jättekjam så jag blev lite gladare.

Sedan gick vi över en stor äng allihopa. Lagen sjöng olika lagsånger. N2 sprang ikapp mig och tog tag i min arm och sa att jag skulle sjunga med, men jag kunde dem inte. Då knuffade N2 omkull mig i gräset och sa att jag var ganska sämst och så sprang han till A och N1 och E1 (som hade kommit tillbaka från NH). Jag brydde mig inte, jag tyckte det var lite för mycket hysteri kring N2 ändå i drömmen.

Men så märkte jag, som man gör i drömmar igen, att det helt plötsligt gick jättetungt att gå och att gräset var liksom böjligt. Så då lade jag mig ner och gjorde Gräsänglar. J2 kom och lade sig bredvid mig och gjorde en egen bredvid så att det såg ut som att änglarna höll varandras händer. Sedan kom M och drog upp mig på benen. Han sa: "du är en ängel". Jag blev svingenerad och sa: "Vad snackar du om?". M svarade: "Ja, som hjälper nollorna förstås. Vad trodde du!?" och sprang sedan iväg till N1 igen.

I drömmen var det en himla svår förlust, men J3 och R sprang ikapp mig och sa: "Han är omöjlig, lek rännstensungarna istället". Och så gjorde jag det, lekte rännstensungarna med K, E2, B, G, J4 och några andra nollor jag inte kan begynnelsebokstäverna på. Vi lekte så mycket att vi råkade välta ett bord där folk hade kräftskiva. Men jag började sjunga insparkslåten och plötsligt var alla med och betalade tillbaka spilld snapps med ett litet uppträdande.

Sedan gick jag hem, vände mig om och ropade hejdå åt alla som vinkade glatt tillbaka. Jag gick ensam och darrade fortfarande av rädsla från branden och av förlusten av Bilbo. Dessutom en telefon fattigare, min touch screen som var kvar i Ms ficka. Jag tänkte först gå tillbaka och be om den. Men M satt i tunglås med växelvis N1 och växelvis E, N2 satt i tunglås med A, alla hånglade med någon, gick hand i hand, kramades eller satt i tätt omslutna cirklar. Bara J3 såg lika ledsen ut som jag, när jag vände mig om igen och bestämde mig för att en mobiltelefon var ett ganska rimligt pris för att slippa gå emellan den där dubbelkyssen och låtsas att jag inte sett något.



I drömmen var jag riktigt irriterad på dessa båda. Tur att verkligheten ser helt annorlunda ut <3