Jag är så mätt att jag pustar, och jag hatar att vara mätt. Men det är skönt att äntligen kunna äta i så normal takt att jag hinner bli mätt och inte smuttar och smuttar så att jag hunnit bli hungrig igen innan tallriken ens är slut.

Men det är inget äkta gnäll, allt är ganska fint just nu. Och när man umgås med en hund får man ännu fler tillfällen att märka det - alla fina skogspromenader i hösten ger massa härliga synintryck. Myspys.





Åh, det gudomliga ljuset. Det bringar lite extra glädje i mitt lilla lynne.