Ibland kan jag inte låta bli att tänka på hur vansinnigt skönt det skulle vara att bara vara liiiiite religiös, alternativt liiiiite dumglad. Så att man fortfarande är kapabel till att tänka kritiskt och göra personliga avväganden, men att man inte bara tror utan är fullständigt övertygad om att det finns någon där uppe som man kan vinka till när allt går åt helvete.

Det är nog rätt svårt att bara börja tro på saker igen, när man en gång har slarvat bort sig.

 

Vasakyrkan, Umeå. 2010. Jag har varit där typ en gång sedan dess. Rätt så bortslarvat.