Jag har valt att visa mitt ställningstagande mot näthat. Mobbning är aldrig okej, jag får rysningar över att tänka på att det tillåts förekomma. Med internets utbredd är det lättare än någonsin. Det gäller för oss nätanvändare att enas och sluta näthata.

Jag har lagt in en symbol i min meny för att visa att jag tar ställning. Gör det ni också! Välj nedan vilken som passar bäst in på just er inställning - koderna gäller blogg.se.

För att använda "Jag motverkar näthat": kopiera <br><img src="http://cdn1.cdnme.se/1842701/7-3/motverkar_5141a473e087c308e89687e8.jpg"><br> och klistra in på lämplig plats i "redigera kodmallar".

Idag är det 8 mars och således också Internationella kvinnodagen. Det firar jag genom att läsa Nina Björks Under det rosa täcket, Lena Gemzöes Feminism och Yvonne Hirdmans del i Genushistoria.

Jag vågar knappt läsa bloggar eller tidningar eller andra nyhetsflöden idag. Jag är livrädd för att se alla inlägg som säger att "Sverige är minsann världens mest jämställda land" och "varför finns det ingen internationell mansdag?" (alla dagar är internationella mansdagar!) och alla som skriver sådana saker som "Kvinnor ska inte ha en egen dag, för mig ska man alltid visa kvinnor respekt".

Det sista är förstås sant, man ska alltid behandla såvär kvinnor som män med respekt, men att ha en internationell kvinnodag handlar inte om det. Det handlar om rådande (JA, RÅDANDE) ojämställdhet. Och för att citera Lina Thomsgård: "Jämställdhet är inte en åsiktsfråga. Det är en kunskapsfråga. Ju fler som 'tycker' att Sverige är jämställt, desto mer alarmerande".

Ikväll har det varit en manifestation på ålidhem mot Svenskarnas parti, ett uppenbart rasistparti som nyligen delat ut flyers i vårt område, samt rasism och nazism i allmänhet. Det var tal, ljuständning och annat. Det var en väldigt stillsam manifestation - jag hade ännu hellre eldat, svurit och gjort en stor lägereld av alla jävla flygblad. Men det är viktigt att ta ställning mot något så vidrigt som Svenskarnas parti.


Ta ställning mot orättvisor. Ni behöver inte bränna flygblad - men ta ställning.

Jag ska försöka fatta mig så kort som möjligt angående de företeelser som kommit upp om SD i media på sistone och vad det har bidragit till för läger på till exempel facebook och liknande.

Vi har första klicken människor, som tycker att det är tur att det uppmärksammas, att SD-toppen visar sina sanna färger och att det uppmärksammas för den naiva omvärlden.

Vi har andra klicken människor, som tycker att vi måste sluta "hänga ut" SD i media, antingen med argumentet att SD får en martyrroll och får sympatiröster, eller för att de själva är rasister. Den här andra klicken människor stör mig så vansinnigt mycket. Det verkar som om de tänker ungefär lika kort som näsan räcker.

Nummer ett: Hänga ut? Hänga ut!? Hur kan man tycka att detta är att hänga ut? Kan ni tänka er vad som skulle hända om liknande uttalanden kommit från Jonas Sjöstedt eller Fredrik Reinfeldt? Skulle det anses vara att "hänga ut" vänstern och moderaterna då? Skulle det skrivas mindre ifall liknande uttalanden uppdagats i andra partier? Knappast. Förmodligen mer! Och ramaskri mot de berörda skulle eka i flera år.

Nummer två: Det är politikers jobb att driva politik utifrån den värdegrund under vilken de röstats fram. Om medlemmar ur ett parti uppenbart frångår demokratisk grund, uttrycker sig rasistiskt, hotar personer, beväpnar sig och så vidare, så är det givet att det måste omskrivas! Att det sedan är oklart hur exempelvis filmen hamnat i expressens ägo ser jag som ett sekundärt problem - expressen är inte folkvalda.

Nummer tre: Argumentet att SD får sympatiröster... ja, var ska man börja? Utifrån nummer 1 och 2 är det här tredje helt enkelt inget argument alls. Och dessutom säger dessa sympatiröster mycket om partiet och dess väljare. Om större partier hade avslöjats vara rasister hade de tappat sina väljare. Om rasism inom SD-toppen ger fler röster så är det rätt solklart - det är ett främlingsfientligt parti med rasismsympatisörer som väljare.

Och jag har så mycket mer att skriva också. Jag önskar att jag hade någon insatt i min närvaro så jag kunde få diskutera saken. Men eftersom inlägget heter "Kort om.." så får det räcka med dessa tre punkter.

Och ni som är i röstålder och har börjat fundera på att "sympatirösta" på sverigedemokraterna - tänk på vad det är ni sympatiserar med. 

På varannan stor blogg läser jag om hets om att gå ner i vikt. Och på den andra hälften läser jag om folk som skriver om att lära sig att älska sin kropp som den är. Likadant är det i tidningarna. "Älska dina kurvor", "så blev jag fri från komplex" och så vidare. Jag tycker ingen av de här infallsvinklarna är något att ha.

Visst är det bra att älska sin kropp, men att det skrivs om det visar bara på att det finns något att vara missnöjd över till att börja med. Kan inte folk bara sluta bry sig om andras kroppar - även i bästa välmening? Så länge personen i fråga inte är i uppenbart behov av hjälp är det faktiskt inte din, min, bloggars eller tidningars ensak att komma med goda råd.

Strunta i andras kroppar och ägna dig åt din egen om det nu är så viktigt. Och det gäller åt båda hållen: uppmana ingen att göra något för att förbättra och uppmana ingen att lära sig älska det man har. Uppmana ingen någonting. Det är inte din kropp, så knip käft. Och jag säger det inte för att jag tror att "jag vet bättre" utan för att jag tar åt mig. Jag som gillar min kropp tar åt mig. Alltså gör andra det också.

Och detta är sista gången, förhoppningsvis, som jag skriver om andra människors kroppar och andra människors prat om dem.

Ja, idag är det 11/9 och... ja, jag gråter varje gång. Varje årsdag kan jag inte låta bli att gå in på youtube och titta. Det är lika hemskt varje gång och jag gråter. Jag kan inte ens tänka mig in i hur det ska ha varit, med eller utan konspirationsteorier. Fruktansvärt.



Jag minns precis hur det var då. Jag satt hos min granne och bästis, Erika, och såg på TV. "Usch, vilken läskig film, byt", sade någon av oss. Vi bytte kanal och på den kanalen var det samma film på, men som hade kommit längre i handlingen. Det tog ett tag innan vi insåg att det var på riktigt. Direkt ringde jag till mamma som redan hade hört. Vi grinade. Jag och Erika bytte inte kanal efter det, utan satt som förstenade. Fy fan...

Jag har så himla mycket att berätta, för på de få dagar jag har varit från datorn är det så sjukt mycket som har hänt. Jag känner att jag måste börja i slutet, för ikväll är jag så vansinnigt upprörd. 

Ännu en gång har jag blivit utsatt för bedrägeri, det här är andra gången. Mobilköp i mitt namn, i mitt personnummer. Den här gången är det inte SMS-lån utan köp via ett företag som skickar produkterna till sig men fakturan till mig. Att det ska vara så lätt! Efter en timme med polisen är saken anmäld, men vad ska jag göra? Mitt personnummer cirkulerar och det gör mig äcklad.



Vad som äcklar mig ännu mer är alla jävla ägg där ute som inte inser att pengar ska tjänas, förtjänas. Jag skiter i om man jobbar som flyttstädare som jag, eller på IVA som Rikard eller som kung som Karl XVI Gustav. Jag lägger ingen värdering i vad personer arbetar med. Samla burkar! Men sno inte pengar genom att utnyttja andra. Finns ingen arbetsmoral längre?

Jag har många goda nyheter, men de får vänta. Idag är jag alldeles för förbannad.

Jag skrev en tweet om att jag var less på att folk skrev kryptiska, lösryckta deppiga grejer. Så att man som läsare förstår att det är något på tok, men ändå förstår alldeles för lite för att kunna förstå och så.

Det låter så jävla hårt, men jag insåg jag först när Néa satte mig på plats. Saken med mig är att jag har någon slags inbyggd "hjälpa folk som mår dåligt"-grej. Och så skriver någon på ett offentligt ställe som indikerar att de mår dåligt, men så lite att man inte kan hjälpa = de vill att man ska se men inte veta vad det handlar om = de vill inte ha hjälp = vad vill de då?

Varför skriver de offentligt om de inte vill att man ska förstå eller ingripa? Och om de bara vill få något ur sig, varför gör de inte det någonstans där de slipper våra våndor och frågor och vår oro, som de ju uppenbarligen ändå inte vill ha, för då skulle de inte skriva så lösryckt och kryptiskt till att börja med.

Så jag är less. Jag är less av egoistiska skäl. Jag orkar liksom inte oroa mig mer, och eftersom jag bevisligen inte kan stänga av min "hjälpa folk som mår dåligt"-mani så tycker jag att man borde stänga av folken istället.

Ibland är man smart, ibland inte så mycket.

Det är mig en gåta hur modebloggare orkar vara så jävla snygga varje dag. Sminkade, olika kläder varje dag, olika nagellack för att matcha kläderna, olika smycken och sjalar. För mig är det verkligen en gåta... hur tidigt stiger de upp egentligen? Lycko morgonpigga människor! Jag avundas dem.



Idag går jag till skolan med förväntan i bröstkorgen och inte lika mycket magsmärtor som gårdagen. Jag går med förhoppningen att göra mig själv till en bättre människa. Jag ska sluta med allt destruktivt. Nu.

Det du inte vill att människor ska göra
mot dig, det ska inte du heller göra
mot dem (judendomen)

Allt vad ni vill att människor ska göra
för er, det ska ni också göra för dem
(kristendomen)

Ingen av er är troende förrän han
önskar för sin broder det han önskar
för sig själv (islam)

Gör icke mot andra vad du icke vill att
de ska göra mot dig (konfucianismen)

Betrakta din nästas vinst som din egen
vinst, och din nästas förlust som din
egen förlust (taoismen)

Skada inte andra med sådant som
skulle skada dig själv (buddhismen)

Om man ser sig själv i alla och alla i en
själv kan man inte skada någon, ty
det skulle betyda att skada sig själv
(hinduismen)

Ur boken "Fred! 100 röster mot våld och krig" av Kapadia & Wikström

Vi borde sy en gemensam flagga, för frihet. Jag klarar inte av att öppna VK, DN, Aftonbladet eller Expressen. Jag vet inte vad jag kan göra. Men jag måste göra något.

Jag har jobbat på en plastikklinik och är inte emot skönhetsoperationer. Och jag dömer inte. Jag tycker dock att det är synd att individen har fått komplex från första början, och inte kan se skönheten i det naturliga.

Också med annat; minsta lilla komplex hittar företag på en bot mot. Till exempel det här med celluliter och dessa fantastiska plagg som ska hjälpa en att ta bort dem. Alla som har underhudsfett har celluliter, även om de kanske syns mer på vissa och andra bara när man spänner sig. Och då undrar jag; är det inte snyggare att ha lite gropar i låren än att ha på sig det här?



Modellen ser inte ut att ha en grop alls heller, men OM hon skulle ha det... skulle det inte vara läckrare med ett par snygga trosor än den här gördeln?

Företag är läskiga. Jag skulle gärna driva ett själv, men industrin är läskig. Särskilt skönhetsindustrin, som faktiskt tjänar på att vi har komplex.

Jag har komplex för min näsa, mina händer och kroppsfett. Jag gillar inte mitt tunna hår eller mina pekfingernaglar. Jag är säker på att det finns fantastiska träningsformer, kurer, krämer för alla mina "åkommor". Men jag tänker inte falla för deras marknadsföring. Istället tänker jag falla för mig själv och jobba med mina komplex. Now, who's with me!?



Komplex? Ja. So what?

 

Mitt hjärta blöder. De 290 asiatiska bärplockarna garanterades en månadslön på 17730 kronor, vilket självklart var själva anledningen till att komma hit till Sverige och plocka bär, som i år knappt fanns. 

Men de fick aldrig ut sin lön. Istället åker de hem med skulder på mellan 15-25000 kronor. Ari Hallikainen, VD för företaget, försvann därefter och företagets konto är nu tomt. Ari hävdar att det inte fanns några pengar att ta och att han gick under jorden av helt personliga skäl.

Eftersom vi inte har rätt att förse dessa bärplockare med förlängt visum hur mycket vi än vill det, så kan de inte stanna och kräva sina löner. De får lov att åka hem.

Som att inte det är nog blir plockarnas bär sylt hos ett företag som även gör KRAV-märkt sylt. Hur ska man kunna lita på KRAV när man ser hur hyckligt det är? Köper de blåbär av utsatta bärplockare som i princip lovas den högsta lön de fått men åker hem i personlig konkurs för att tjäna pengar? Och sedan gör de KRAV-märkt jordgubbssylt för... att tjäna pengar? Är inte hela poängen med KRAV-märkning att ha omsorg för allt och alla medverkande i produktionen?



Bildkälla

Jag har försökt blogga ett tag nu, men driftstörningarna har hindrat mig. Just nu sitter jag hemma i mitt föräldrahem. Föräldrarna är dock i Barcelona. Men jag har trevligt här ändå; kikar lite film, ska klippa håret och har hittat stört sköna skor. Undra om mamma märker om de skulle liksom... försvinna? ;)



Just nu ser jag på ett TV-program som handlar om burqa och niqab. De diskuterar huruvida man kan förbjuda användandet av plaggen. SJÄLVKLART kan vi INTE förbjuda det! Det vore helt bisarrt. Det är fientligt, fördomsfullt och diskriminerande att hävda att det ska förbjudas.



Bildkälla

Vissa hävdar att burqa är ett tecken på förtryck och använder det som argument för att förbjuda det i lag. Men ärligt talat; är det inte mer förtryckande? Med tanke på att det kommer leda till att dessa kvinnor måste stanna hemma, isolerade. Och det värsta är att de som har mest åsikter i frågan är dem som INTE bär burka. Vad tusan har vi för rätt att säga åt dessa kvinnor vad de mår bäst av?

Nej, det gör mig bara arg. Om jag hade behörighet att anställa och någon med burka sökte jobbet och var mest kvalificerad så skulle jag anställa henne direkt. Alla som hade nekat (och alla som faktiskt redan har nekat) borde göra en självrannsakan och se över sin människosyn...

"Ser du valvakan på TV?", har några frågat. Och svaret är nej. Anledningen är faktiskt inte att det är ett deprimerande val, utan för att TV:n är upptagen av min spelnörd till sambo. Men det är lika bra, vi skulle bara bli deppiga ändå (jag längtar tills FrökenBitterfitta läser Blondinbellas inlägg "Röd=Godhjärtad?")



Så, nej. Visst bryr jag mig om politik, men jag är inte partipolitiskt aktiv och inte tillräckligt kunnig för att kunna analysera skiten. Istället sätter jag mig här med mina böcker, min selleri och mitt gula hår. Det gör mig också sur. Men jag färgar nog om imorgon om jag hinner!





Nu ska jag förflytta mig till sängen och fortsätta läsningen där. Tack för idag!

Nu har mitt hushåll gått och tagit del av den demokratiska processen, för att låna Eriks uttryck. Utanför vallokalen stod representanter från olika partiet och sista-sekunden-fiskade efter väljare. Ingen representant för det blå blocket stod där. Kanske är de tillräckligt säkra på att de vinner att det bara är slöseri med tid att fiska folk.





På vägen hem var vi väl nöjda och glada. Jag sjöng en vallåt och kände mig hoppfull och nedslagen på samma gång:

"There can be miracles
when you believe
(in miljöparti)
Though hope is frail

You win when you believe!"

Melodin är alltså When you believe med Whitney Houston och Mariah Carey, om det inte framgick tillräckligt väl. Och den trallade jag på hela vägen hem.

Hur röstade du i valet, skolvalet eller andra valtillfällen? Är det en för personlig fråga kanske?

Ja, vid det här laget är det väl i princip tabubelagt att prata om valet? Men jag kan ändå inte riktigt låta bli. För idag är den stora dagen här och det är dags att rösta. Jag vill, likt så många andra där ute, uppmana alla att gå och rösta.

Om man hävdar att man inte alls är intresserad av politik så måste man vara medveten att hela vårt samhälle styrs av den. Vi lever politik, i politik. Varje dag. Hur kan man inte vara intresserad av det? Man kanske inte är partipolitiskt verksam, men politiken kan inte gå en förbi.

Jag pratade med min syster om att man är ganska egoistisk och röstar på det parti som gynnar en själv mest. Det kanske är sant. Jag vägrar rösta blått av olika anledningar, men en av anledningarna för att det blå blockets skolpolitik är helt bisarr. Som blivande lärare är det här högst aktuellt för mig. Andra tjänar (pengar) på att rösta just blått. 



Det finns ett parti som ingen tjänar på att ge sin röst. Individen som röstar tjänar inte på det, samhället tjänar inte på det, ingen tjänar på det. Det här är ingen debattblogg, men jag låter bilden som min sambo satte upp på ytterdörren tala för min tes:



Bara... gör det inte, lova!?

Jag minns hur det var, för nio år sedan. Jag var elva och hemma hos min bästis och såg på film. När vi stängde av den gick det film på TV också, en läskig film med eld, rök, skrik och panik. Vi bytte kanal. Men då gick samma film där. Vi bytte igen och hittade filmen på samtliga svenska kanaler. Och då förstod vi: det hade hänt på riktigt!

Idag är det en ny årsdag. Det är nio år sedan flera passagerarplan blev kapade, kraschade på väl valda platser och tvillingtornen föll. Nästan 3000 människor dog.





Jag såg det på TV innan ens mina föräldrar hade fått reda på det. Och jag och Erika, 11 år gamla, satt i soffan med armarna om varandras axlar och grät. Vi kände ingen i tornen, ingen bekant som vi förlorat. Men vi förstod ändå hur många som måste ha gjort det. Vi hörde reportern berätta om människor som hoppade. Om människor som blev fast där inne. De som inte kunde räddas.

Idag går min tanke ut till dessa själar, precis som den gör varje år på detta datum.

En massa irriterande bullshit cirkulerar runt mig. Offensiven, sjukhuset, IM, städning, pengar, Rättvisepartiet Socialisterna, personer, allergier, biverkningar och så. Jag förstår inte hur folk inte kan fatta - jag är inte partipolitiskt involverad eller intresserad av att bli det. Stop calling me. Kanske ska hävda att jag är moderat, men då kanske de ska komma och omvända mig så som Jehovas försökte när jag sade att jag var med i EFS.



Ungefär såhär lycklig blir jag av partipolitiska fanatiker. Helt seriöst, jag skiter i att min karl läser samhällskunskap och umgås med alla möjliga partifolk... partipolitiker SUGER. Tro på det ni vill och låt alla andra sköta sitt. Ät upp och bajsa ut och spola ner alla era flygblad, lev livet som en god människa och lämna mig ifred.

Detta gäller alla partier, religioner (ja, alla religioner), telefonabbonemang, organisationer och annat som kan falla inom samma kategori. Vill jag göra skillnad tillsammans med er så är det jag som uppsöker er.

Men om det är fint väder imorgon ska jag och Fanny bränna ut till stugan och njuta och glömma alla puckon. Besöka Systrarnas Café och sola på stranden. HOPPAS bara att man får vara ifred där.

Just nu pågår Mustaschkampen, den årliga kampanjen för prostatacancer. Denna kampanj går ut på att ge en ökad medvetenhet och denna typ av cancer, samt att samla in pengar till fortsatt forskning.

Förra året var det dessutom en ganska kul grej att samtidigt som man undervisar eller ger gåvor också sparar ut mustasch i syfte att öppna till frågor: "varför har du inte rakat dig!?" frågar dem. Och man kan då stolt säga att man är med i Mustaschkampen och sprida ordet vidare.



Man kan själv starta insamlingar eller vända sig till dem som redan samlar. Kampanjen pågår hela maj, så försök gärna avvara en liten peng. Visst är det alltid många organisationer som arbetar mot exempelvis fattigdom och svält som behöver pengar, men de mer närliggande kampanjerna behöver också finansiellt stöd.

Glöm inte bort prostatacancern.

"Varnar dig för bloggerskan . Det är en falsk människa med både psykiska och missbruks problem. Hennes pojkvän är alkoholist och narkoman, han har även suttit i fängelse ett flertal gånger för bla. misshandel,narkotika brott och mordförsök! Passa dej för!"

Den här kommentaren fick jag idag och den gjorde mig djupt upprörd av flera anledningar. För det första så drivs inte alla bloggar för att vara förebilder. Ofta används bloggar som en ventil, en offentlig och snygg dagbok. Läsare har ingen rätt att sprida rykten, vare sig de är sanna eller inte, på det här sättet. Det är mycket kränkande och helt och hållet oförståeligt.

Sedan är missbruksproblem, vare sig det är hennes eller hennes pojkväns, inget att varna för. Missbrukare är inte farliga människor (möjligen mot sig själva då..). Att ha stämpeln som missbrukare gör så fruktansvärt ont - det sista man behöver är att dessutom känna att man är ensam i det. Stämpeln, blickarna och de förutfattade meningarna gör troligtvis mer skada än drogen i sig. 


Att döma och kränka människor - för det är precis vad sådana här kommentarer gör - är aldrig okej. Om det dessutom är någon som mår psykiskt dåligt så är det ännu värre; de ligger ju redan på botten! Att sedan passa på att döma hennes partner i samma veva är bara lågt.

Mitt tips till dig som skrev den här kommentaren, till dig som går omvägar förbi a-lagarna på stan, till dig som fördömer den som rökt hasch, till dig som aldrig skulle umgås med någon som suttit i fängelse: öppna ögonen och inse att vi är medmänniskor! Alla gör inte samma val som du, men det ger dig inte rätt att kliva lite extra på dem.