Vädret. Jag säger det igen: vääääädret. Det är så varmt och vackert och fantastiskt!
 Erik, med allt vad hans närvaro innebär!
 Mina nya fantastiska Fanny Lyckman-skor!

 Sjukdom, eller vad det nu är. Halsont, hosta, förhöjd-temperatur-som-inte-riktigt-räknas-som-feber, dålig sömn.
 OCD-attack!
 Håret envisas med att inte få fäste!


MEN, eftersom man ska tänka positivt så är det ju ändå på G - vissa hårsäckar har fått liv, nu gäller det bara att tvinga liv i de andra jävlarna, väcka dem ur sin skönhetssömn och så. Sounds easy enough? 

Vet ni vad som har hänt under tiden som jag har varit ledig..? Det kommer lite hår! Inte sådär som det gör på normala friska männiksor, men ändå så att jag har hopp. Hårsäckarna verkar inte ha gett upp helt och hållet. Kanske jag får håret tillbaka den här gången också?


Vissa hårsäckar är ännu i vila, men små piggar dyker upp lite här och där. Hoppas att jag kan trigga igång de andra hårsäckarna. Det hade varit skönt att ha valet att vara skallig eller inte.

Det enda jag har använt är locoidlösning - kanske det funkar på mig? Kanske ska byta till något starkare? Betnovat?

Nu är jag hemkommen från en härlig fest med massa skojiga människor. Jag kände nog alla, men hann bara prata om en bråkdel. Jag kom sent och kom hem tidigt, men det var ändå kul. Idag var också första gången jag var i folkgrupp flintskallig. Jag fick många vänliga kommentarer, några som ville känna på huvudet och många frågor. Det var faktiskt riktigt kul, folk vågar sällan fråga när jag har peruk eller mössa, men när jag är öppen med skalligheten - som här på bloggen - så förstår folk att det är okej.

Mikael och Daniels 10 budord satt upptejpade på ytterdörren. Tjo, vad det var livat i holken i lördags..?

Den obligatoriska toalettbilden.

Angående sjukdomen jag har, alopecia, så kommer det så småningom ett riktigt peppande blogginlägg som jag hoppas kan öppna ögon på både oss som inte har hår av olika anledningar (cellgiftsbehandlingar, alopecia, trichotillomani etc.) och er som har hår - både vad gäller er relation till ert egna och ert förhållningssätt till vårt icke-hår. Hoppas det kommer hjälpa och uppskattas.

Jag vaknade idag klockan typ 5:30. Det var ganska skönt, för jag bara bestämde mig att "nu är jag vaken, så nu kan jag ta det lugnt". Jag klev upp vid 7 och duschade, sminkade mig svart och kokade kaffe, också svart. Så nu är jag helt plötsligt redo att göra dag. Wow, hur gick det till?

Att ta så mycket ego-bilder som jag gör får mig att fundera över... om man har mindre pigment på huvudet, eller om skallen är gråvit för att den har skyddats av hår i alla dessa år? Måste jag gå till solarium för att få det att jämna ut sig?

Jag lyckades filma när den sista slingan ur luggen föll ur. Snacka om timing! Jag vet att det ser sjukt lustigt ut, för ännu sitter alla babyhår kvar, men titta ändå - det är kul att råka fånga hur paff jag blev.

Nu är jag inne i nästa tapp-period. Det kommer och går, det här med håravfallet. Det jag tappat har inte kommit tillbaka, men sedan kan det stanna upp och inte falla mer på flera dagar/veckor. Och helt plötsligt går det snabbt igen. Dagen började med stopp i duschen och sedan en rensning av soffan.

Nu har jag skrivit en milslång inköpslista och duschat. Snart ska jag sminka mig lite hade jag tänkt, om jag orkar. Och snurra in huvudet i en scarf. Nu ser det verkligen förfärligt ut, jag tror att det blir till att ta fram rakhyveln nästa vecka.

Såhär går det för mig för närvarande:


Men vet ni? Mörkret gör mig ledsnare än håravfallet just nu. Men det är helt klart dålig timing med mörker, skolstress, dålig mathållning (fast nu är den normal igen) och sedan håravfallet OCKSÅ. 

Det är förbannat skönt att vara öppen med det. Nu kan folk fråga och jag vet att jag är ärlig med min omgivning. Det hjälper mig väldigt mycket. Jag behöver inte prata om det jämt, men jag vet att jag KAN.

Idag har jag på mig en svart uppklippt peruk som jag gillar för att hättan är lite för stor. Det gör att det ser ut som att jag har ett ganska stort huvud, men det är skönt för huvudet. Peruker kan annars klämma lite när man haft de på sig en längre tid.

Till följd av hjärtklappningar från min sida blev det ingen middag på Rött idag. Istället köpte vi pizza, chips och godis på ICA och har en hemmakväll. Det är slut med det från och med måndag. Dels för att 2013 är det nya hälsosamma året - mitt år - och dels för att jag inte kommer ha råd med det.

Idag har jag, efter alla röda dagar, hämtat ut paket från posten. I paketet vilade en helt underbar peruk från Rapunzel of Sweden! De hjälpte mig förra gången jag fick ett alopeciautbrott och så även den här gången. Peruken heter Kate och är helt fantastisk och verklighetstrogen:

Klicka HÄR för att komma till Rapunzel of Swedens stora REA.

Klicka HÄR för att komma till Rapunzel of Swedens peruker.

Det känns verkligen helt underbart att känna hår kittla hakan igen. Verkligen! Stort tack till Linnea och övriga i Rapunzel crew.

Idag övertalade Erik mig om att det var dags att snagga av håret. Lite på skoj sparade han min pannlugg vilket ledde till en trevlig liten chelseafrisyr. Jag skrattade och skrek och grät och skrattade lite mer under hela tiden som han klippte.


Det lustiga med det hela är att när vi skrattat åt nya frillan så tog batterierna slut i rakapparaten. Men det gör ingenting, för framifrån är det ändå ingen skillnad. Märkligt hur mycket en lugg kan täcka. 

Det är hemskt irriterande att tappa håret, särskilt med tanke på att jag är nöjd med hur jag ser ut. Jag vill inte att det ska försvinna. Men jag kommer säkert vara nöjd ändå. Det är nu i fallperioden som det är som värst. Framifrån kommer jag undan med det. Bakifrån... not so much!


Som ni ser är det himla dags att raka av det, men jag vill som fortfarande inte. Och det är också dags att köpa nya byxor. Det vill jag, men det har jag inte råd med. Vi får se om tomten kommer med några imorgon!

Idag har jag grävt upp alla peruker igen. Det visar sig att alla är trassliga och jävliga. Jag tyckte väl att mitt hår växte så bra och att det var sweet att inte behöva dem mer. Så jag stuvade ner dem i en IKEA-kasse och lade den i garderoben. Men det var ju dumt, för nu när jag snart kommer vilja ha dem igen så... ja, de sitter fast i varandra och har dreadlocks. 

Men i alla fall en gick att rädda och det är dessutom en ganska skön en. Håret sitter fast ett band som värmer öronen. Perfekt för årstiden.


Inte så tokigt ändå. Skönt när man vill slippa folks frågor. Det är okej att folk frågar, ni som frågar på bloggen gör mig bara glad. Jag vill att ni frågar, istället för att spekulera och fundera. Så tack för det! Men ibland på stan och krogen och skolan kan det vara skönt att gömma det, för en stund.

Jag har så mycket att göra att jag egentligen inte har tid att sitta här, men man måste pausa lite. Jag har en dålig dag idag, en då jag är ledsen över håravfallet. Det är jobbigt att vara så maktlös.


Nog går det bra, men just idag är det jobbigt. Det är hår överallt på kläderna och i soffan och i sängen, det kittlar av hårstrån som ramlar ner på kroppen och det blir stopp i avloppet när jag duschar. Det är nog snart dags att raka av skiten... men jag har separationsångest!

Jag fattar inte vad jag har gjort för att förtjäna så underbara vänner som jag har. När jag tappade håret den här gången gick jag ut med det på en gång, både här på bloggen, per telefon till mamma och på facebook. Det har på något sätt lett till att jag känner mig ärligare.

Jag tycker inte att fläckarna är fina, men jag förnekar heller inte att jag har dem. Och jag uppskattar att mina vänner inte heller förnekar det, utan stöttar mig genom den ledsamhet som medföljer när jag väl känner den. Ofta är jag inte ledsen. Jag är tvärtom glad att jag är jag, men mest är jag glad att ni är ni.

Det betyder mycket att inte behöva leka spegelleken med min omgivning.

Det går lika snabbt den här gången som det gjorde 2011, även om det är under helt andra förutsättningar. Det är också lika sorgligt och känns som en förlust. För det är det ju, jag förlorar håret. Men å andra sidan är det bara typ strängar av keratin. Jag kan leva utan det, särskilt med alla andra alternativ som finns.


Får väl önska mig hattar och peruker i julklapp. Det är dyrare än man tror.

Det är inte kul eller trevligt alls. Från att hitta en slinga och en liten fläck igår ser huvudet nu ut såhär (till följd av hudsjukdomen alopecia, för nya läsare):

Det är en lömsk sjukdom och det är märkligt hur otroligt snabbt det kan ske och hur det tycks utlösas från... ja, ingenting? Men min vän Charlotte sa till mig igår: "Kom ihåg att du inte är ditt hår. Ta på dig din rosa peruk, klä upp dig ordentligt, var dig själv och försök stressa mindre". Det var fint.

Min syster har min rosa peruk, men jag har ett helt förråd med scarves, mössor, kepsar och hattar. Jag kan ju inte ge mig husarrest liksom!

Nej, det blir ingen wapanese night ikväll, men inget annat heller. Jag vill bara vara ifred. Det är nämligen så att jag nu har hittat fläcken, från vilken hår fortfarande faller. Jag har tagit på mig en mössa så att jag inte ska vara där och fingra på den.

Det är svårt att förklara varför det blir så tungt, fast de flesta kan nog tänka sig lite i alla fall. Även om det inte syns så mycket och jag kan kamma luggen över så känner jag inte för att träffa folk ikväll. Ikväll känner jag för att ha mössa på mig och se på Harry Potter och äta Ben & Jerry's. Så det tänker jag göra.

Det kommer gå bra allting, det vet jag, det är inte hela världen och sådär. Men det är ändå ledsamt. Jag kanske går på wapanese imorgon istället.

Idag mår jag inte sådär jättebra. Det kanske är ingenting, men när jag drog fingrarna genom håret kom en stor slinga med. Inte bara små hårstrån, utan en slinga. Det är oroande. Men jag har inte lokaliserat någon kal fläck, så kanske jag inbillade mig att allt kom från samma ställe.

 

Men jag kommer rycka upp mig, alldeles strax. Ikväll ska jag nämligen på en sak som heter Wapanese Night, ett konvent med inriktning på japansk populärkultur. Det ska bli så himla roligt, jag ser fram emot det väldigt mycket, trots allt.

Igår hände något ganska ballt: jag var i tidningen. Västerbottens-Kuriren! Det var ett så fint reportage på tre sidor, med massor av fotografier och söta referat. Jag känner igen mig så mycket i texten, när jag och Erik satt och läste igår så klappade han mig på huvudet och vi log åt varandra. Tänk att tappa håret på ett par veckor. Det är sannerligen en upplevelse som få delar.




Jag vill bara säga att citatet handlar inte om att jag hävdar vad unga flickor ska eller inte ska, utan det var när jag refererade till mina egna första upprörda känslor. Unga flickor SKA ingenting, unga pojkar SKA ingenting. Själv kände jag att det var en rättighet att ha hår och att valet att behålla eller ta bort det ska finnas.

Idag är jag lyckligt lottad som har odlat lite vinterpäls på hjässan redan, men som jag säger i reportaget: det är en frihet att veta att det inte skulle vara jordens undergång om håret föll igen.