Företagarkvällen i Örsköldsvik har ägt rum. Där presenteras kategorier som årets företagare, årets nyföretagare och årets... företagarkvinna!? Jag är ärligt talat inte jätteförvånad, i Språkrådets nyordlista 2011 finns ordet "tjejsamla" med. Blondinbella refereras till som entreprenörSKA och Kenza som bloggERSKA.

Jag undrar en sak. Hur kan det här vara mer provocerande än exempelvis alla bloggar eller situationer där minderåriga dricker alkohol, alla bloggar som hänger ut folk hit och dit, alla bloggare och politiker som har tvivelaktiga åsikter och människosyn?



Det här är tre av många irriterande kommentarer. Varje armhåla, varje kroppsnoja och varje skalliga bild får flera liknande kommentarer. Om hur äckligt det är med hår, hur töntigt det är att vilja vara smal och hur fult det är med snagg. Men ärligt talat, vi har inte råd att bete oss såhär mot varandra! Det finns viktigare saker att kritisera; Reinfeldt har i dagarna hävdat att pensionsåldern kan höjas till 75 år för guds skull!

Snälla alla bloggare som läser det här: ta hand om varandra. Lägg krut på det som är viktigt, förändra världen och sluta försöka få någon annan att må dåligt. Now, who's with me?

Jag sitter just nu och kikar på Världen: Hunger på på SVT2 UR. Det är fruktansvärt påtagligt hur orättvis världen är. Här sitter jag med fötterna på bordet och suckar att: åh, jag är så himla mätt! Medan barnen på TV sitter 400 stycken på rad och äter ris och buljong, eller inget alls. 21000 barn under fem år dör varje dag av hungersnöd.

Därför vill jag, precis som många andra bloggare gör just nu, tipsa om julklappar som gör skillnad:

Unicef: länken leder till olika julklappar som kostar obetydliga summor och som vi i Sverige tar för givet. Köp vaccin, myggnät eller vätskeersättning åt de behövande, allt under 100 kr.

WWF: länken leder till en gåvomöjlighet där man skänker pengar för att rädda regnskog. Minst 25 kr, max hur mycket som helst.

ActionAid: länken leder till alla möjliga gåvor mot fattigdom. Ge bort en spis, en fotboll eller en get exempelvis. Det är pengar som rinner i sjön för oss, men som gör stor skillnad för dem. 


FOTO: Unicef

Jag har själv precis köpt 60 påsar nötkräm (det som används framgångsrikt mot undernäring) och 600 påsar vätskeersättning. För under tusenlappen! Ni som har mindre pengar: för så lite som 40 kronor får barnen i Unicefs arbetsbyar 20 doser mässlingvaccin. Det kan nog alla avvara, för en frisk och fri värld.

Jag struntar i om vi köper dem för att lätta vårt samvete, jag struntar i om det är godhjärtat på riktigt eller om det görs av själviska anledningar. Bara vi gör det. För vad vi än hävdar så har vi råd att göra det här!

Jag vet inte vad jag pysslar med riktigt. Jag har blivit mycket mer medveten och brydd om vad andra tycker om mig. Mer sårad när jag hör skitsnack och mer hemligt lycklig när jag hör folk säga snälla saker. Vissa saker gör jag för att bevisa något för andra, istället för att göra det för mig själv...

Jag är långt ifrån olycklig. Det är bara det att min självkänsla har fått sig en törn från någonstans. Jag vet inte var och jag kan inte sätta fingret på sedan när, men faktum kvarstår att min självkänsla mer och mer vilar på vad jag tror att andra tycker snarare än vad jag själv känner. Och det är lite pinsamt. För jag är 21 år.

Ibland önskar jag att jag hade ork att driva en riktig dagbok, där jag kan skriva sådant jag känner på riktigt, som rör mig och inga andra. Men det blir nog alldeles för ledsamt.

Nej, ryck upp dig JulleGulle. 

Idag har VIPgalan ägt rum här i Umeå. Det är en ideell gala vars huvudsyfte är att samla in pengar som oavkortat skänks till arbete för Umeås socialt utsatta. Man kunde köpa mat, kläder och bidra i bössor samt delta på allt galej (Umeås egen version av körslaget, tillexmpel).



Jag tycker att det är ett så bra evenemang att starta. Sjävlklart måste vi bidra till andra, men man får heller inte glömma bort sina egna. Om ni vill göra skillnad själv för Umeås utsatta: KLICKA HÄR!



Och skänk en tanke till de som verkligen lever på betongen. Jag och Néa poserar bara.

Som bekant har jag försummat mig själv i sommar. Jag har tyckt att jag "förtjänar" att dricka alkohol, "förtjänar" att tjuvröka, "förtjänar" att äta socker till frukost, lunch och middag, "förtjänat" att ligga och söla i solen istället för att röra på mig. Och raden som löd för att dämpa mitt dåliga samvete: det är ju faktiskt synd om mig!

Men att vara en onykter, rökstinkande, sockerberoende och lat brud gör det inte mindre synd om mig. Det gör inte saken ett dugg bättre. Så i höst ska jag istället ta bra hand om mig själv. Det är ett löfte!



Därför har jag nu ett litet kontrakt med mig själv:



Sign, sealed, delivered. Tror ni jag klarar av det här? Personligen tror jag att det tillsatta sockret kommer bli svårast. Massa pepp till mig alltså!

Jag har inte kunnat skriva om massakern på Utöya. Fortfarande svider ögonen och det stockar sig i halsen när jag försöker tala om det. Helgen gick åt till att sitta uppkrupen i soffan med Erik och gråta framför TV och radio.



Extra svårt är det för att en som jag räknar till mina närmsta vänner är aktiv inom SSU. AUF känns därför också som anhöriga. Som hennes anhöriga. Jag försöker inte göra mig märkvärdig, sorgen är äkta. Och än idag finner jag inga ord och inga handlingar som räcker till.



Mina böner, tankar och tårar går till alla inblandade i tragedin i Norge.

"You've been stretched to the limits but it's alright now 
And I'm gonna make you a promise 
If there's life after this 
I'm gonna be there to meet you with a warm, wet kiss."

Mindfulness. En hel dag åt mindfulness i veckan. Lördagar kanske. Jag ska inte boka in något stressframkallande evenemang på lördagar, i alla fall inte i förskott. Kanske kan varenda lördag se ut såhär:


Vem skulle inte känna lugnet? Jag vill prova. Det är jobbigt att vara ständigt uppkopplad. Jag tror inte att människan mår bra av det i längden, även om jag själv är en av de stackare som är beroende av det. Att finnas tillhands. Till och med på natten.

Jag saknar så att det gör ont. Jag saknar tiden då det som åkte upp måste komma ner. Varför svävar jag?

Vet ni vad jag gjorde idag (en uppenbart retorisk fråga, för hur skulle ni kunna veta det när jag inte har berättat ännu...)? Jag vaknade och gick ut med hunden direkt. Vi gick längs den dammiga, grusiga, lite illaluktande skogsvägen vid vattentornet. Jag fick dra lite - hunden ville hem och sova. Och jag njöt.



Sedan satte jag mig vid köksbordet och åt ett färskt bröd med massor av aprikoser, drack grapefruktjuice och grönt te. Samtidigt spelades någon utländsk musik - Seven Veils hette låten. Jag åt långsamt, smakade varenda skiftning och läste tidningen. Och jag njöt.

Jag tänkte sätta mig ner och se på TV eller plugga eller blogga. Men istället tog jag fram min bok, satte mig tillrätta på en stor kudde och läste. Jag försvann i andra världar och i andras liv. Till Italien och Indien. Och jag njöt.



Jag håller på att finna mina sanna glädjeämnen, de som inte pressar eller skrämmer det minsta. Men det är lite fånigt. För det är klart: det stilla livet tilltalar väl de flesta. Men jag tänker tillåta mig att göra något åt det!

Who am I kidding? Jag har inte tid och ork att vara så aktiv med mycket i livet. Bland annat bloggen. Det tar tid från nöjen, det tar koncentration från studier, det tar lugnet inför sömnen, det tar kraft och ork och glädje.

Jag är lycklig och jag ÄLSKAR att blogga och att läsa kommentarer, men som alltid när jag uppdaterat flitigt ett tag får jag något slags bloggtvång. Jag har dåligt samvete om jag varit borta från datorn för länge eller om jag inte hinner svara på kommentarer. 

Jag kommer till den här insikten var och varannan vecka. Man tycker ju att jag borde lärt mig vid det här laget. Bloggen är exakt 380 dagar gammal och har med det här inlägget spottat ut sig hela 786 uppdateringar. Och inget: "ville bara önska er godnatt", "dagens fråga" eller "jag vet inte vad jag ska skriva, men jag skriver ändå". 786 stycken riktiga inlägg på 380 dagar. Någonstans där borde man faktiskt ha lärt sig. 



Idag väljer jag därför att ta en paus. Inte från att uppdatera, men från att svara på kommentarer och skriva tidsinställda inlägg och känna mig tvungen att vara korrekt och duktig. Aktiv. Jag vill hellre vara en aktiv student och skribent än att vara duktig på att vinna nya läsare. Duktig på att tävla.

Ärligt talat är jag hopplös på att tävla. Jag är både för mesig (snäll, brukar Néa kalla det...) och för känslig. 

Om ni vill komma ihåg min blogg och läsa dess kommande inlägg: lägg till mig på bloglovin. Om inte så vill jag tacka för mig och hoppas att ni alla har fått något utbyte av att läsa i alla fall. 

Jag har flera önskningar med mitt liv. Just nu är de ganska materiella. Men det handlar i förlängningen om mitt inre välbefinnande, något som jag ständigt kämpar för att antingen nå eller bibehålla.



Ett hem att trivas i - ganska basic, va? Förmodligen får jag det redan i juni. Jag vill bo i ett hem där jag kan känna, i vilket rum jag än befinner mig i, att jag trivs. Att jag kan äta i köket, sova i sovrummet, blogga på kontoret. Inte ta med allt det till vardagsrummet för att det är enda stället jag trivs i.

Det är inte bara att jag är kräsen med färger och planlösning. Det är en hel stämning. Det har blivit fel i den här lägenheten. Jag behöver byta. Ni anar inte hur jag längtar.

På längre sikt vill jag helst bo i hus och ha en stor trädgård.



Well duh, gå till biblioteket? Nej, jag vill ha ett eget Röda Rummet. I mina drömmar ska mitt tysta rum ha vackra tyger på väggarna, en hel väggrad med böcker om andlighet och poesi. Där ska finnas en yogamatta och tillgång till musik när så önskas och tavlor med ornament som talar till själen.

Ja, jag vill vara en äkta meditationstönt i mitt tysta rum. En yoga och meditationstönt, en boktönt, en "försvinn-in-i-kroppens-egen-kärna"-tönt.



Jag tänker mig en ateljé. Tänk det, va? En egen ateljé. Där ska mina stafflier varvas med dukar fästa direkt på väggen. Jag ska kunna kasta färgen omkring mig, skapa konst genom rörelse.

En rumsavdelare bryter av den kaotiska konsten med how-to-böcker, penslar, färger och massvis med pärlor. Bakom den står också en bord där det pyssel som inte handlar om tavlor kan pysslas med.

---

Det är mina tre önskningar. Det är vad jag vill ha för att nå inre väbefinnande. 

Vad är ert livs tre önskningar, just nu? Våga ta er tid att svara på den frågan. Om inte med ett inlägg, om inte med en kommentar, så gör det i alla fall i ert huvud. Våga svara på frågan om vad ni önskar - idag!

Så okej, jag är nedstämd. Den här filmen gjorde hela min tillvaro lite lugnare och jag sitter faktiskt med ett litet leende på läpparna!



Här är en ny utmaning till själslugn. Le! Alltid. Börja morgonen med att le mot dig själv i spegeln. Le för dig själv i bussen. Le mot folk du får ögonkontakt med. Äkta leenden och skratt är förstås mest effektivt då man faktiskt ler av glädje.

Men till dess tänker jag fejka. Man blir så mycket lugnare när man möter världen med ett leende. Leenden utsöndrar endorfiner och kan lura kroppen att tro att man är lycklig.

Är du en sådan som biter på pennan när du skriver tenta? Bit inte på toppen, då drar ansiktet ihop sig till en sur min. Sätt istället pennan i horisontellt läge mellan tänderna och lura ansiktet till ett leende!

Självklart måste man få sörja. Man måste få ha dåliga dagar. Man måste få vara arg. Men när spara det till stunder då du verkligen behöver det. Jag känner själv att gråskalan tar över just nu och färgerna försvinner. Men måste det vara så hela dagen varje dag? Jag ska testa. Fake it till I make it!



Och du som läser; känn dig utmanad!

"Lycka är längtan efter upprepning" - Milan Kundera

Jag varnar redan i förväg för att det här kan verka lite New Age, men det här är verkligen något jag erfarit som fruktsamt. Man kan välja att se det på olika sätt, but don't knock it till you try it.

Affirmationer. Som skrivet tidigare jobbar jag med att hitta igen till min kärna, mitt sanna jag. Min syster tipsade mig då om mantran och affirmationer. Det innebär att man upprepar positiva påståenden om sig själv. Säg något som du verkligen vill och behöver, men säg det som ett påstående.

Min systers affirmation är: Jag är frisk och stark till både kropp och själ. Mitt eget är: Jag accepterar mina känslor som en del av mig själv. Formulera dig som om det redan är sant och använd inte negativa ord. Säg inte: Jag är inte svag. Säg istället: Jag är stark. Det betyder samma sak, men vi tycks vara skapta så att vi tror på det dåliga och undermedvetet tar fasta på ordet svaghet. 



Jag började viska. På något mirakulöst sätt började folk tro på min affirmation, trots att de aldrig hört den uttalas. Lotta, Néa, Mamma, Erik... alla mötte mig just där; de talade om min insida som en kärna, där mina känslor inte bara var berättigade, utan en del av mig själv.



Har du något som bekymrar dig? Börja med affirmationer. Tänk dem tyst för dig själv eller skriv post-it lappar och sätt upp där du dagligen kommer se den. Universum kommer tro på dig och fylla din närhet med samma övertygelse. Om man väljer att se det så. Positivt tänkande är i alla fall aldrig fel.

Nedan följer några exempel på affirmationer:

Jag är glad och lycklig.
Jag njuter till fullo av mitt liv.
Jag älskar mig själv precis som jag är.
Jag är vacker och stolt.
Jag talar alltid sanning.
Jag sover jättegott om natten.
Jag litar på mig själv.

Någon av dessa kanske passar in i just ditt liv? Prova att använda affirmationerna och se hur mycket livet har att ge och hur många styrkor som kommer till ytan.

Allt är egentligen bra, som alltid. Jag har precis läst de värsta sanna historierna och ungdomar som farit så illa att det är ett under att de överhuvudtaget överlevt. Men ibland kan man faktiskt inte jämföra sig själv med andra, utan måste se till sig själv. Tillåta sig själv att sucka och gråta åt elände - trots att många andra har det mycket värre.

I bloggen skriver jag ibland om att jag tycker att saker är roliga. "Älskar att plugga, superkul att pyssla, jättegod mat" och så vidare. Också i mitt vardagliga liv skrattar jag och pratar om vanliga saker.

I själva verket är jag en lögnaktig liten skit och jag tänkte passa på att säga att jag inte alls mår särskilt bra. Jag vill inte kliva upp på morgonen. Jag har varit sjuk så länge att jag inte orkar vara glad eller tycka om saker. Jag fyller mitt schema för att hitta de där glädjeämnena - men de finns inte där.

Jag håller mig riktigt länge innan jag erkänner riktig oro. Men när jag väl är så stressad att att jag är på bristningsgränsen så finns det ytterst få saker som kan göra mig bra igen. Det brukar ofta bli så att jag gråter och hyperventilerar innan jag kan ta mig samman igen.

Men en annan sak som jag alltid gör är att ta fram min så kallade frälsarkrans, även känt som livets pärlor. För dem som inte vet det så är det ett protestantiskt radband där var och en av de totalt 18 pärlorna har en innebörd och som tillsammans rymmer alla livets mysterier och ups and downs.



I boken "Livets pärlor" finns dessutom en bön för varje pärla. När jag håller på att gå under av stress så brukar jag be var och en av dessa böner, ur hjärtat tills jag känner mig bättre. Det är som att konversera genom poesi.

Just nu har jag några minuter till övers och tänkte därför slänga upp ett inlägg. Jag håller på att baka kanel/vaniljbullar och de står nu på jäsning.

Jag är dyngförkyld och mår inte alls bra. Det tycks aldrig gå över. Med det sagt går jag vidare till kvällens sista inlägg och första inlägget under kategorin "Personligt".

Just nu pågår Mustaschkampen, den årliga kampanjen för prostatacancer. Denna kampanj går ut på att ge en ökad medvetenhet och denna typ av cancer, samt att samla in pengar till fortsatt forskning.

"Varnar dig för bloggerskan . Det är en falsk människa med både psykiska och missbruks problem. Hennes pojkvän är alkoholist och narkoman, han har även suttit i fängelse ett flertal gånger för bla. misshandel,narkotika brott och mordförsök! Passa dej för!"